Migrationens dynamik skapar arbete.

Att glesbygden inte måste avbefolkas kan, för någon av er som läser detta, behöva förklaras. Och förklaringen är enkel. Allting kan nämligen styras, om viljan finns. Exempelvis kunde man t.o.m. befolka den ultimata glesbygden, Sibirien, i sin tid. Men man behöver inte ta till så hårda tvångsmetoder för att stoppa lämmeltåget till våra storstadsregioner med sin kroniska brist på bostäder.
Det ironiska är att något sådant, som bristen på bostäder, skapar hundratusentals arbeten! Så om vi skulle vända lämmeltåget till en glesbygdsort, så skulle det generera arbeten på den orten, som till på köpet därmed skulle upphöra att vara glesbygd.


Hur kan flyttningsströmmar och bosättning styras?

Men vi behöver inte sträcka det så långt. Finns det bara politisk vilja och visioner kommer man långt. Ordet "styra" betyder att man kan ändra riktning på något. Att styra och ändra riktning på redan lagda järnvägsspår för nämnda lämmeltåg är inte lätt. De flesta klagar, med rätta, på denna urbanisering.
I försöken att stoppa och vända nämnda lämmeltåg, beordrade våra styresmakter, på slutet av 1900-talet utlokaliseringar av några myndigheter. Vad kan göras utöver sådana åtgärder? Norge har, i tillägg till liknande utlokaliseringar, låtit sin norra landsända i årtionden åtnjuta lägre skatt. Detta har fungerat bra.


"Flykten" från småbruk och traditionellt skogsarbete.

Det skall erkännas att Sverige och Finland har haft det något besvärligare med sina nordliga landsändar än Nord-Norge med sin fiskrika kust. Vid tiden för självhushåll fram till mitten av 1900-tallet, fanns det småbruk i Sverige som hankade sig fram på karga områden, t.o.m. nära odlingsgränsen. Det var inget perfekt liv i lyx. Man kan förstå att människorna här övergav dessa områden och livet på de fria vidderna, till förmån för grå betonglägenheter i förorter. Rationaliseringar både inom jordbruk och skogsbruk har styrts av marknadskrafterna. Detta har varit bra för levnadsstandarden. Marknaden vet i regel vad som är bäst, och den fria konkurrensen leder till bättre varor och lägre produktionskostnader, också därav högre levnadsstandard. Men det finns ingen "gratis lunch".


Exempel på en livskraftig bygds död.

Där vi tidigare hade exempelvis en by med drygt hundra skogsarbetare kunde dessa tillsammans med maka och barn utgöra ett befolkningsunderlag på över fem hundra. Med tillhörande individer i servicenäringen och deras familjer kunde det fort bli hundra till. Detta i sin tur gav underlag för skolor och äldrevård.
Då fick vi ytterligare individer, som inkluderades i byns befolkning. Tillsammans genererade de ännu fler arbetstillfällen. Det intressanta är; att bara en skogsprocessor kan döda hela underlaget för beskrivna by. Det är bra för folkhälsan att det traditionella skogsarbetet blev bortrationaliserat, men problemet är typiskt för glesbygden i Sverige.


Brukssamhällens tynande tillvaro.

De som levde med, och av, småbruk, drog in nödvändiga kontanter på diverse uppdykande och tillfälliga arbeten. På andra orter i glesbygden kunde det uppstå brukssamhällen, som baserade sig på lokala förutsättningar. Också här har arbeten rationaliserats bort, eller så har bruken lagts ner. Oftast till det bästa för människans hälsa.


Migration, den interna migrationen inkluderat, är ett globalt problem.

Alla länder har haft en intern migrering av folk. Redan på 1800-tallet vandrade arbetslösa utefter vägarna, och inte bara mot de stora städerna. Men under de senaste generationerna har riktningen mot storstäderna dominerat. Denna urbanisering är ett problem, som alla länder sliter med. Vad kan man göra för att ersätta alla bortrationaliserade arbeten på landsbygden? Det staten kan göra utöver, de redan nämnda utlokaliseringar av myndigheter och skattelättnader för utsatta områden, är att förbättra den del av infrastrukturen, som är sämre än i storstäderna. Ett exempel på det är vägar och bredband. På dessa områden har staten redan satsat mycket. Kommuner har också, mha. givandet av förmåner, lockat till sig företagsetableringar. Allt detta är bra, och inom ramen för vad som kan göras. Men det är något som glesbygden fortfarande sliter med.


Hur kan migration styras till att bli en del av ett naturligt kretslopp?

Och det är problemet med den ensidiga migrationen, som kvarstår. Den är onaturlig och förhindrar ett bevarande av ett samhälle i jämvikt. Om inte det vatten som rinner i våra älvar kommer tillbaka i form av regn, så blir vårt landskap en öken. Och om inte de migrerande djuren kom tillbaka, så skulle ekosystemen kollapsa. Det naturliga i detta fall hade varit, att när man var färdig med arbetslivet i storstäderna, så flyttar man hem till den bygd man kommer ifrån.
Med sin pension och pengar, från försäljning av sitt dyra boende i den stora staden, blir man en värdefull del på marknaden, ekosystemet, i sin gamla hemkommun. Nu görs det invändningar mot detta förslag, som t.ex. att man inte vill flytta från sina eventuella barn och barnbarn. Detta gäller inte alla. I alla fall inte de som flyttar till Portugal och Grekland, som lockar med skattelättnader. Svenska kommuner har tydligen något att lära.


Ett förslag till kretslopp; Lika många pensionärer hem, som unga till storstäderna.

Om staten tar en större andel av skatten och kommunerna motsvarande mindre, skulle staten kunna ta det finansiella ansvaret för äldrevården. Bostadsbristen och storstadsproblemen skulle kunna minska, glesbygden skulle kunna läka sina sår med nya arbetstillfällen och barnbarn skulle få ett sommarställe att åka till. Pensionärerna skulle på detta sätt kunna ta över och utgöra den basekonomi, som skogsarbetarna stod för i exemplet ovan. Glesbygdskommunerna skulle, som nämnda medelhavsländer, också kunna locka med lägre skatter. De skulle exempelvis kunna sänka kommunalskatten till hälften, de första åren. Att få in skatter, som kommunerna annars inte skulle få, är en ren vinst.


Är det vettigt att riva lägenheter, rimliga boendealternativ, för de unga och oetablerade som vågar satsa på bygden?

Glesbygden kostar på sina barn en uppväxt och skolgång. Därefter ges dem bort till storstäderna. Tidigare var det bostadsbrist i glesbygden, men nu river glesbygden, mha. politiska beslut, det som skulle gå för tio-tals miljoner i de ständiga bostadsbristernas storstäder. Skulle det inte vara marknadsmässigt riktigt, att i stället konkurrera med lägre hyror till de ungdomar som väljer att satsa på sin hembygd?
För att ett samhälle skall kunna fungera med all nödvändig infrastruktur och service, måste det finnas ett minimum av invånare. Bland dessa invånare måste det finnas tillgänglig arbetskraft, dvs. arbetslösa. För någon som skall starta sitt liv på en osäker arbetsmarknad är det inte möjligt att ta lån och bygga sig ett hus. Att staten då subventionerar rivningar av perfekta lägenhetshus på landsbygden är suspekt. Är detta en del i en större plan som går ut på att landsbygden skall fortsätta tvingas servera storstäderna med arbetskraft, som tvingas betala överpris för ett trångt boende?


Är det vettigt att riva lägenheter, nu när det har visat sig att allt fler kan arbeta hemifrån sin egen bygd?

Tidigare kunde glesbygdens invånare klara sig på diverse deltidsarbeten, när det fanns gott om billiga bostäder. I ljus av detta, är det inte lätt att förstå det ivriga rivandet av bostäder. Den sista tiden har dessutom visat att man kan utföra arbeten över internett på heltid. Detta visar på möjligheten till att både bo och arbeta på landsbygden, även om arbetsgivaren skulle vara i en storstad. Att då, i stället för att utnyttja detta faktum, aktivt gå in med grävskopor och rasera dessa möjligheterna, saknar logik. Om det inte ingår i planen att man skall bränna broarna för glesbygdens överlevnad.
För man kan väl inte kräva av de, som önskar testa några år hemma, att de skall satsa miljonbelopp på bygge av ett hus? Om det är kravet, då önskar man inte denna kategori arbetskraft i sin hemkommun. Vad kan glesbygden konkurrera med? Jo, det är billigt boende. Är det inte bättre att marknadsföra detta, i stället för att betala för rivning av dessa tillgångar?